Kisseskrot

Igår efter jobbet skulle jag och Skroten åka på ettårs-kalas. Åkte till centrum för att köpa lite grejs. Sen skulle vi åka till kalaset. Så hamnar jag i en korsning mitt i centrum. (Vill bara påpeka att det ösregnar). En bil åker föbi och jag börjar glida ut från där jag stått och väntat. Så PANG!!!!! Så kör jag in i bilen som jag trott åkt förbi mig. Jag såg inte att hon stannat för att släppa över en tjej på övergångsstället. Jag försökte ju bromsa när Skroten skrek till. Men jag hann inte stanna så jag körde in i hennes stötfångare, PINSAMT!!!! Det fanns en busshållsplats precis brevid så vi körde in på den. Jag gick fram till tanten som kört och börjar be om ursäkt. Hon är coollugn. Jag kämpar för att inte börja böla.
Vi tog namn och nummer och sånt. Kikade på bilarna. Hennes bil hade fått repor på stötfångaren, inte så jättefarligt. Min fina Opel fick krossad lykta och sprucken hängande kofångare  =( Skönt att min bil fick mest skador då det är jag som orsakat olyckan. Ingen gjorde illa sig iaf.
När hon kör iväg och jag går och sätter mig i sätet så kommer tårarana. Man blir ju rädd. Vi ringde till kalaset och sa vad som hänt och att vi kommer en annan dag.
Det var tantens mans bil, och de skulle ringa oss så fort tanten kommit hem.

Jag går sen hemma och glor på telefonen och gråter och gråter och gråter. Är lite chockad tror jag... Visst det är ingen jätteolycka men jag har aldrig kört in i nån, och jag tyckte det var tokläskigt.

Så ringer tantens man. Han låter ganska barsk. Frågar om det är jag som kört på hans fru. Ja jo det är ju jag... Han berättar att hon är väldigt skärrad och har ont i nacken. Jag föreslår att de kanske ska åka till sjukhuset bara för att kolla så det inte blev nåt skadat. De ska avvakta. Jag kämpar för att inte storgrina i hans öra. Vi ska åka till dem och skriva papper.
Jag ringer pappa (han äger ju opeln) och säger att vi ska åka och skriva papper och att han måste följa med. Skroten följer ju också med.

Ringer upp gubben vars bil jag skadat och bestämmer när var hur vi ska träffas m.m. Då har han väl hunnit lugna sig för då är han jättetrevlig i telefonen. Jag börjar gråta. Han är snäll och säger att han tycker synd om mig.

Vi åker till tantens syster i grannstaden för att skriva skadeanmälan, då paret med bilen bor 50 mil norrut egentligen. De är jättetrevliga när vi kommer. Systern bjuppar på fika och vi skrattar och har trevligt. Så trodde jag aldrig att det skulle bli..

Jag menar tänk om man kört på nån riktigt sur människa som inte alls kan gå i genom allt detta lugnt och sansat. Så jag tycker jag hade tur i oturen som man säger  =)

Men fy, jag hoppas jag aldrig behöver vara med om detta igen.